Han är så söt när han sover.

Det som var tvunget att ske har nu skett. Jag älskar att vara med min fru men det är helt underbart att hon är ute och roar sig själv. Pojken ligger och sover så sött och har vaknat ett par gånger och hojtat efter nappen. Det är nästan så att jag längtar efter att han skall hojta efter mig så  att jag får komma ner och titta på´n (vet att man inte skall skriva så, men dialekt ser så roligt ut i skrift).

Frun är som sagt ute och roar sig på egen hand för första gången sen pojken kom. Det känns bra på så många sätt, hon måste vänjas sig att vara ifrån sin lilla skatt nu när jag snart tar över, det gör att jag känner en varm längtan efter att få rå om min lilla pojk alldeles själv och sen så påstås det ju att det är viktigt att ta sig tid för sig själv även när man är en familj. Något som givetvis är väldigt individuellt, jag och mitt  stora ego behöver tid för oss själva i lagom stora doser. För mycket egen tid kan göra mig allt för introvert och världsfrånvarande, medans för lite gör att allt jag gör blir monotont, utan engagemang och omtanke.

Samtidigt som tidpunkten för min föräldraledighet kanske kommer olägligt då jag precis sökt nytt jobb känner jag att det inte skulle komma vid ett bättre tillfälle. Det kommer bli mycket jobb och en stor omställning men jag längtar så efter att det bara skall vara han och jag. Vi skall fortsätta på det min fru har lagt grunden för och utveckla det till vårat. Skapa vår egen vardag efter våra egna behov (och med våra egna menar jag givetvis mest pojkens behov).

Vem var jag, vem är jag?

Ikväll har jag sett ett program där en familj bygger sitt drömboende. Inget märkvärdigt i sig, sådana program visas på diverse kanaler varje dag. Men idag så fick det mig att tänka.

Förr så tänkte jag mycket på mitt drömhus. Jag kunde sitta i timmar kväll efter kväll och fundera på mitt drömboende. Kväll efter kväll satt jag vid datorn och ritade i något enkelt cad-program grunderna till vad som skulle vara mitt stora mål i livet. Mitt hus skulle vara min borg, jag skulle göra allt för att få bygga det som bara skulle vara mitt.

Nu vill jag inte bo i ett hus, jag är mer än nöjd med att bo i lägenhet. Istället har drömmen bytts ut mot något annat. För några år sen kunde jag ligga vaken om nätterna och fundera på relationer och familj. Jag hade en son som var hos mig varannan helg men inget mer. Jag ville ha en familj. Ju mer jag sökte efter någon att dela denna dröm med desto mer avlägset kändes det.

Nu så kan jag drömma om den för mig perfekta stereon. Åka runt till olika ställen och lyssna på anläggning efter anläggning. Läsa recensioner och nyheter för att få nya idéer.

Har jag inget att drömma om känns livet tomt, då börjar sökandet efter nästa dröm.  Vad det blir spelar egentligen inte så stor roll, bara jag har något att fantisera iväg med och lägga allt för mycket tid på för att lära mig allt om det.

Det verkar som att det är en livsnödvändighet för mig att få ha en ouppnålig dröm.

Men en dröm skiljer sig från alla andra drömmen som gjorde att jag är där jag är och gör att jag mår bättre än jag någonsin tidigare gjort. Drömmen jag gav upp, inte för att jag tappade intresset vilket oftast är fallet, utan för att det kändes hopplöst. Jag försökte anpassa mig och leva med det jag hade, dag för dag utan mening. Förutom att det var den viktigaste drömmen så skiljer den sig också på ett annat sätt, drömmen blev verklighet. Jag har nu en underbar fru som jag vill leva med för alltid, en familj där alla får vara med.

Så nu kan jag fortsätta drömma och samtidigt vakna i den bästa av drömvärldar var dag.

Vad var det som hände?

Allt kändes ju så bra, äntligen hade jag funnit ett format där jag kände mig bekväm i att skriva. Första dagarna var lätt, sen så rann det bara ut i sanden. Glömde nästan bort detta projekt. Kan skylla på massa saker som hänt i livet, men det är inte rätt. Givetvis har jag haft några minuter över här och där. Får se om denna omgång av skrivande håller i sig längre. Saknar hela tidenmöjligheten att få utlopp för någon typ av kreativitet. Det borde ju inte vara så svårt. Men sen så kommer ju de personliga kraven. Jag kan ju ta upp min gamla studentpresent (ett althorn) och börja spela på det, men det kommer kännas så deprimerande att höra hur illa det låter när jag knappt musicerat på 10 år. Skulle ju kunna spela lite dart, men då vill jag vara med i en klubb där jag kan få utvecklas. Har ännu inte hittat någon som jag finner tilltallande i närområdet. Att skriva här känns som en liten hjälp, kanske kan det utvecklas och ge  mig ro.

I torsdags provade jag på inomhusklättring. Tyvär var det bara en engångsföreteelse, hoppas att det blir fler tillfällen och att jag kan hitta någon eller några att klättra med. Känns som att det kan vara en fritidsaktivitet som kan passa mig. Sn så får jag fortsätta fundera på vad det är jag är ute efter. Blir så svårt att leta när man inte vet vad man letar efter.

Bara bra

Sitter ensam vid maskinen på jobbet och allt är bara bra.

Efter att ha ätit dagens andra frukost gick jag tillbaks till min maskin lite tidigare än alla andra. Fanns ingen tanke bakom det, men när jag satte mig i stolen kände jag ett lugn som jag inte allt för ofta känner. En känsla som började i bröstet, spred sig ner i magen och sedan fanns den plötsligt i hela kroppen. Svårt att beskriva känslan exakt. Men när tankarna kom var det bara en sak jag kunde tänka.
-Allt är bara bra.
Det är inte så att livet mitt brukar vara dåligt, men det brukar ju alltid finnas något att bekymra sig över. Finns säkert en massa saker jag kan och borde bekymra mig över. Men nu säger min kropp till mitt medvetande att allt är bara bra. Jag kanske inte brukar lyssna på min kropp, men idag skall jag låta den föra min talan.
-Allt är bara bra.

Idétorka

Känns skamligt att ha idétorka efter en så här kort tid och visst kan jag komma på saker att skriva om jag krystar fram det. Men hela tanken har för mig varit att skriva när lusten finns och det som finns i mitt huvud just då. Nu så finns lusten men ingen idé så då blir det ett inlägg om det. Kanske också kan fylla i info om en vanlig vardag som denna. Idag har jag varit på truckkurs, andra dagen och därmed teoridelen är nu avlutat. Jag nådde mitt mål med att få alla rätt på provet och bli klar först. Imorgon börjar den praktiska biten. Där vågar jag inte sticka ut haken lika mycket och är nöjd om jag klarar mig. Har 3 dagar på mig att göra det så det skall nog gå bra. Egentligen borde jag utnyttja alla tre dagar så att jag inte behöver jobba sent skift på jobbet på fredag när svärfar kommer på besök. Men mitt samvete tillåter mig inte att genomföra en sådan plan.

Stillhet

Under natten som varit har jag vaknat minst 1gg/h. Men istället för att bli uppstressad över att jag inte får någon djupsömn har jag kännt ett lugn och en längtan till dagen som skall komma. Till sist kunde jag inte hålla mig och gick upp kl 05.00 trots att jag inte nehöver gå förrns kl 07.00.

Gör iordning frukost, sätter mig vid datorn och tar på mig hörlurarna för att lyssna på musik. För er som uppskattar musik och vill att den skall vara behaglig att lyssna på rekomenderar jag verkligen att skaffa ett par bra hörlurar. Det kan vara farligt men ack så underbart. När jag skaffade mig mina stora öronmuffar så var det som att jag upptäckte all min musik på nytt. Hörde detaljer i musiken som jag tidigare aldrig hört. Samtidigt så kunde jag lyssna mycket mer avslappnat då alla ljud var klarare och renare.

Vad är det då som kan vara så farligt? För mig som en allt för teknikintresserad djupdykare som gärna snöar in mig i några få intressen öppnades en helt ny värld. Om jag nu kan känna en sån här tillfredställelse från att lyssna på musik i ett par bar hörlurar, vad skulle då inte en bra stereo kunna göra? Det farliga med denna tanke är att om man som jag inte lever ett liv i ekonomisk oberoende så är priskillnaden från ett par bra hörlurar till en bra stereo gigantisk. Detta är något jag själv insåg aldelles för sent.

Jag började att leta efter en stereo i prisklasser som jag tyckte var höga men överkommliga. Åkte runt i olika butiker och letade efter en lämplig kandidat, och visst lät alla system jag satte ihop bättre än min lilla pioneer stereo. Men det var något som saknades, dynamiken, tystnaden mellan tonerna, klarheten. Ingen av de små detaljerna som skapade den där pirriga känslan när jag lyssnade med mina hörlurar kom fram. Då gjorde jag det största misstaget, började lyssna på lite dyrare saker, sen ännu dyrare saker för att till sist lyssnat på system som kostar mer än ett fint hus och lyxig bil tillsammans. Visst lät det bra, helt fantastiskt. Men mitt sökande krävde att jag hittade något inom rimlig budget (enligt många även det en orimlig budget). Lyckligtvis är  jag inte en som måste hitta snabba lösningar, finner stor tillfredställelse i själva sökandet.

Har nu letat i över 3 år, har ingen aning om när jag kommer ersätta min lilla pioneer. Lyckligtvis har jag en fru som förstår min passion och jag letar hellre i 10 år till och blir nöjd istället för att skaffa något som jag tror mig kunna acceptera.

Vad var det då för några hörlurar öppnade en ny värld för mig eller förstörde mig beroende på hur man ser på saken. Det var inte så att de kom hem till mig av en slump. Var en magsik dag som jag aldrig kommer att glömma. Hade bestämt mig för at skaffa ett par lite större hörlurar av bättre kavlite. Var inne i 3 olika butiker och lyssnade, men det kändes aldrig helt rätt. I den sista btiken jag var inne så var personalen väldigt tillmötesgående och lät mig lyssna på allt som hängde framme hur länge jag ville. När jag var klar frågade han vad jag tyckte. Jag förklarade att jag saknade något, allt kändes lite konstlat i mina öron osv. Efter några minuter kom en annan anställd i butiken fram och sa jag vet vad du vill ha. Han rotade fram en gammal låda med ett par hörlurar som såg ut att koma från tidigt 80-tal. Var lite skeptisk men provad dem iaf. Helt plötsligt föll alla bitar på plats. Det var dessa hörlurar som skulle följa med mig hem, ett par Sennheiser HD 250 linear II. Har sen jag skaffat dem också införskaffat inear-hörlurar av de bättre slaget, använt dom tills de gått sönder och skaffat ett nytt par. Kommer säkerligen bli fler inear-hörlurar som införskaffas med åren. Men mina HD 250 kommer vara i min ägo länge. Känner inget behov av att behöva uppgradera till något bättre. Titt som tätt så överasskar de mig med att ge en njutning av musiken som jag inte trodde var möjlig.

Sjuk

Förkylningen jag dratt på mig håller i sig, hatar verklgen att var sjuk. Som tur är har jag en fru som åker i väg och storhandlar medans jag ligger hemma och vilar trots att hon är höggravid. Kändes bra att kunna hjälpa henne hem med kassarna från spårvagnen iaf. Hade stora planer på att städa idag, men det får bli en annan dag. Verkar vara så att jag får min årilga dunderförkylnig s här års. Fast jag kanske inte skall klaga, förra året åkte jag på influensan och låg i feberkramper. Sen så är jag lyckligt lottad då det alltid känns lite bättre när man är sjuk att ha någon som bryr sig om en. Trodde inte att jag kände så förut, ville vara stark och klara allt själv. Tyckte att alla som försökte visa medlidande och hjälpa var i vägen, ”kan själv” var mitt stående ledord. Har sagt det så länge jag kan minnas och när jag inte kunnat saker har jag iaf sagt kan själv och sen försökt lära mig. Men sen så hände det jag aldrig trodde skulle kunna hända. Träffade min blivande fru, helt plösligt så vill jag ibland vara liten som ett litet barn och krypa upp i hennes famn. Inte alls bara vara självständig. Vill vara delaktig i något vi skapar tillsammans. Spelar ingen roll vem som har gjort vad eller vem som får äran. Vi är ett lag och oavsett vem som gjort vad är resultatet vårat.

Fortfarande kan dock ”kan själv monstret” i mig komma fram ibland. Trots att jag är en liten mjukis vill jag ju då och då visa min fru att jag är världens bästa man. Som skulle kunna springa upp för Mount Everest samtidigt som jag lagar datorn med ena handen och nattar bebisen med andra. Men det första får vi nog stryka då jag lovat min fru att inte göra onödiga farliga saker.

Natten efter natten/dagen

Får nu komma till ro med att min födelsenatt och dag är slut. På något vis så lyckades min fru få mig känna mig så där extra speciell så att dagen blev den bästa av dagar. Började inte så bra då vi var lite ur fas när vi först möttes. Jag låg i sängen och jämrade över att jag är förkyld när frun kom hem. Hon blev besviken över att jag inte sov då hon ville överaska mig och jag var allmänt förkylningsgrining. Men efter att jag hoppat in i duschen så fick dagen en nystart och allt blev perfekt. Frukost på det lokala kondiset bestående av smörgåstårta och toscatårta. Sedan så var det kompromisslöst hemmamys utan en tanke på allt som borde göras i hemmet. En hel dag utan måsten tillsammans med den man älskar mest. Kan en födelsedag bli bättre än så?

Nu ligger hon och sover vid min sida samtidigt som jag sitter i sängen med datorn. Borde sova snart men lite till får jag vara vaken. Vill inte att dagen skall ta slut.

Ett allt för vanligt problem i min värld. Tycker inte om att gå och lägga mig, det betyder ju att dagen är slut. Jag är inte orolig för att nästa dag inte skall komma eller att den inte skall vara bra. Vill bara att varje dag skall vara för evigt.

Bemärkelsedag

För inatt är ingen vanlig natt.
Jag och en kollega har den äran att fylla år denna natt. Blir alltid trevligare stämning på jobbet när någon fyller år. Vi är alla som små barn och gillar att bjuda på tårta. Men eftersom vissa tycker att tårta är lite tungt på natten så det vänta tills nästa vecka.
Många saker i livet blir annorlunda när man jobbar skift. Nu blir det som att jag har två födelsedagar, en nu och en i eftermiddag efter att jag sovit och frun kommit hem från jobbet.
När jag säger till folk att jag jobbar skift så känns det alltid som att jag måste försvara den arbetsformen. Ofta tycker folk synd om mig och undrar hur jag klarar det. Men sanningen är den att jag trivs, jobbar 4-skift nu. Har tidigare i livet jobbat 2-skift, dagtid samt i försvaret där det kändes som att jag jobbade hela tiden. 4-skift som jag jobbar nu är helt klart det bästa av det jag provat på. Variationen i arbetstid känns stimulerande. Även om jobbet är det samma alla skift så känns de olika skiften väldigt olika.

Förmiddagsskiftet är det jag tycker minst om men har börjat uppskatta mer på senare tid. Tycker inte om att gå upp tidigt på morgonen, blir ett stressmoment på kvällen då jag till vara vaken längre men känner att jag borde gå och lägga mig. Sen så är jag alltid orolig över att försova mig. Men det finns bra saker också. Chefer att prata med så jag kan få mera insyn, kommer hem tidigt och så där jag sova hela natten med min underbara fru.

Eftermiddagsskiftets klara nackdel är att det blir lite familjetid. Men på jobbet känns det som att det är då jag kan vara som bäst. Sen så är det mysigt att komma hem på kvällen och njuta av nattens stillhet innan jag har och lägger mig.

Nattskiftets största nackdel är att det börjar för tidigt. Skulle gärna börja nån timme senare så att inte hemmakvällen blir avhuggen. Men väl på jobbet är det rofyllt. Frihet med eget ansvar. Så länge som jobbet blir gjort och ingen kommer till skada är det väldigt fritt. Jag tror att effektiviteten är som högst på natten. Men ändå känns det som att jag gör minst då. Sen på har jag alltid haft en förkärlek till natten. Det är något magiskt med att vara vaken när alla andra sover. När jag kommer hem hinner jag krypa ned i sängen och somna i min frus varma famn innan det är dags för henne att gå upp.

Helgskiftet liknar natten väldigt mycket. Givetvis är det lite tråkigt att jobba 12h på lördag ,  12h på söndag och missa familjetid. Men efter helgen kommer det bästa, en hel vecka ledigt.
Nu skall jag fortsätta njuta av min födelsenatt med kollegorna och längta efter min födelsedag med frun.

Tekniknörd

En av anledningarna till att jag tänkt skapa en blogg är möjligheten att kunna uppdatera den från mobilen. Mitt sjukliga teknikintresse gör att jag istället för att skaffa teknik för att lösa ett problem skaffar jag teknik för att skapa ett behov.Kan verka lite bakvänt, men är intresset som i mitt fall lösningar får man skapa sig problem ibland. Lösningen jag prövar idag är min nokia n82 med programmet scribe. Känner direkt att min förra trotjänare nokia e70 hade passat perfekt. Trodde jag skulle kunna avvänja mig från att ha en mobil med qwerty-tangentbord. Men efter ett år så saknar jag den lilla udda varelsen fortfarande.